Förlossningsberättelse. Vecka 39+2.

OBS.
Känsliga läsare varnas!

Från söndagen den 4 maj började jag känna mig annorlunda i magen. Mensverkarna var ännu mer molande och det kändes annorlunda helt enkelt.
På tisdag morgon den 6 maj började det kännas ännu mer annorlunda, kraftigare. Jag gick på toa och när jag torkade mig såg det ut att vara pyttelite rosa, jag tänkte att det bara var morgonurinen. Jag tog 2 alvedon, la mig i badet och en timma senare gick jag och la mig för smärtan gick inte över. När jag vaknade runt 11-tiden var smärtan fortfarande där. Jag gick på toa och när jag torkade mig vart det en stor rosaaktig klump, som en halv knytnäve ungefär. Jag fick panik och sa till mig själv ”dethär händer inte mig, det händer inte, det händer inte”, varför vet jag inte haha! Var väl nervös kanske, slemproppen är ju ganska bekräftande på att något kommer hända.
Några minuter efter det så kom värkarna. Och vad de kom snabbt! Från att bara kännas ”annorlunda, kraftigare” till att känna och veta att det verkligen var värkar jag hade. Jag skulle ha barn, snart!
Jag ringde Marcus som satt på möte, jag sa att han kan ta det lugnt och att han kan vara kvar, för det kan ju ta lång tid innan det är dags. Efter det ringde jag mamma och berättade allting, men mamma förklarade att det behöver inte alls ta så lång tid, och att jag borde ringa hem Marcus.  Sagt och gjort, Marcus kom hem. Jag härdade verkligen ut och var hemma 7 timmar innan vi åkte in, jag ville inte bli hemskickad.

Jag kommer inte skriva med riktigt allt då min förlossning var väldigt långdragen, så då blir det väldigt, väldigt mycket.

Tisdag 6 maj
19.44  Inskrivning. När vi kom in var värkarna täta, de varade lite över 1 minut och kom med 1-3 minuters mellanrum, jag var öppen 1.5cm.
20.25 Öppen 2 cm.
20.45 Byter rum till ett rum med badkar.
22.10 Går upp ur badet.
22.24 Börjar andas lustgas.
23.25 Ingen progress sedan föregående VU. Jag bedömdes att vara i latensfas men ctg visade att jag hade väldigt täta och väldigt kraftiga värkar. Jag fick morfin och en sovdos.
Onsdag 7 maj
02.45 Har inte kunnat sova efter sovdosen, har hela tiden andats lustgas vid värkarna och värkarna fortsätter att komma regelbundet.
02.50 Är väldigt smärtpåverad och vi kommer överens om att förbereda för en EDA.
05.25 Narkosläkaren kommer till rummet och Sufenta-EDA lägges, pump.
05.33 Kopplas 500ml Natriumclorid.
05.45 Vattenavgång. Mekoniumfärgat fostervatten avgår (bebisen har bajsat i fostervattnet) och en elektrod sätts på bebisens huvud för att ha extra koll på bebisen. (Bebis mår tiptop för övrigt)
06.55 Ringer-Acetat 1000ml kopplas.
07.50 Narkosläkaren ändrar läget på EDAn och ändrar så att jag själv kan ta bolusdos via EDAn. (Marcus fick trycka på knappen vid mina värkar då jag var alldeles för smärtpåverkad, när han tryckte på knappen kom medlet in i min kropp direkt och lindrade smärtan)
10.28 Erhåller injektion Oxytocin (Värkstimulerande dropps sätts) pga att det inte är något tryck i värkarna.
11.48 Födelse. Flicka framföds i framstupa kronbjudning. Apgar 9-10-10 med avdrag för färg vid 1 minuts ålder.
11.51 Erhåller injektion Oxytocin då placenta ej avgått.
12.02 Erhåller ytterligare injektion Oxytocin -||-
12.07 Placenta avgår, ua.
12.22 Vid inspektion misstänks en sfinkterruptur, Dr M.N inspekterar bristningen och förbereder för suturering på operation.
14.22 Spinalbedövning samt sovdos. Sutur av förlossningsskada. Börjar kl 14.22 avslutar kl 15.25.
Det har uppstått en djup vaginalruptur 4cm grad 4 i nedre halva vagina samt en perinealruptur grad 3, total sfinkterruptur grad 4. Sfinktern sutureras, end to end. Blödning 200ml.

Mina egna ord om förlossningen
Först måste jag verkligen se till så min pojkvän får cred.
Herregud vilket stöd han var! Jag hade aldrig någonsin klarat av en sekund utan honom under förlossningen, aldrig någonsin. Han var en sån klippa! Han var vid min sida varenda sekund och pushade mig och tröstade mig. Han hade det väldigt, väldigt jobbigt under förlossningen då jag hade så ont och han inte kunde göra något. Jag har aldrig sett honom så uppriven, panikslagen och hjälplös i hela mitt liv, och det fick mig att må så dåligt. Jag tänkte vad jag utsatte HONOM för, haha!
Han var verkligen en klippa under hela förlossningen, min klippa. <3

Jag visste att det skulle vara jobbigt att föda barn. Jag har sett tonvis med klipp på youtube och flera förlossningsfilmer/serier samt hört berättelser från bekanta. De underdrev (om man ens kan säga så?).
Jag visste att det skulle vara jobbigt, men att det skulle vara så fruktansvärt jobbigt hade jag inte ställt in mig på. Jag vart väldigt nojig innan förlossningen, jag är livrädd för smärta i underlivet. Ja, jag valde ändå en vaginal förlossning för det är det mest naturliga, och allt som är ”så naturligt som möjligt” är enligt mig så bra som möjligt. Jag visste att mitt underliv aldrig skulle bli detsamma, och jag visste att jag skulle utsätta min kropp för något fruktansvärt, men jag ville verkligen ha en naturlig – vaginal-  förlossning.
Nu är det gjort. Jag har testat att föda barn, det var inte alls kul. Alla säger att smärtan försvinner precis när bebisen kommer ut, det är ren bullshit, smärtan finns kvar där hela tiden och de som säger annat de ljuger helt enkelt.
Barnmorskorna var också överens om att jag hade en fruktansvärt tuff förlossning, inga smärtlindringsmetoder tog på mig, förlossningen var väldigt långdragen och jag hade inte sovit på väldigt, väldigt länge. I med att inga smärtlindringar funkade fick jag inte heller någon paus, någon vila emellan värkarna, så jag var extremt utmattad. Dessutom spydde jag drygt 8 gånger, tillslut hade jag bara galla kvar så jag hade ju inte så mycket energi direkt som ni förstår.
Men – kroppen är fantastisk. Den skötte det ändå.
Jag är livrädd för smärta i underlivet som sagt, och jag var livrädd för att spricka. Självklart gjorde jag ju det, och jag sprack ordentligt också. Det ledde ju till väldigt många onödiga gynundersökningar under min vistelse på BB.
Värst var det nog när jag skulle in i operationssalen. De skulle lyfta över mig egentligen från sängen till bordet men jag hade så ont att jag var tvungen att ta mig dit själv för jag litade inte på att personalen skulle göra det smärtfritt. När jag gick från min säng till bordet så forsade det blod ner för benen på mig och en operationssköterska gick och la handdukar bakom mig för att inte halka i allt blod.
Narkosläkaren var min trygghet, åh vad han var min trygghet. Han hade världens snällaste ansikte och världens snällaste ögon, och tittade djupt in i mina ögon och sa upprepande gånger , och betonade verkligen att ”Ingen kommer få skada dig. Jag lovar dig med mitt liv, du kommer inte ha ont, du får eller ska inte känna någonting, jag tillåter inte det, jag lovar dig”. Jag hade verkligen kunnat lägga hela mitt liv i hans händer, han var mitt ljus!
När jag låg på uppvaket tröttnade jag väldigt fort då ingen kom och hämtade mig, tillslut drog jag ut alla sladdar och tog min kissepåse (hade kateter kopplad) och skulle gå därifrån, det gick sådär då huvudet bultade och jag inte hade känsel i mina ben (hade fått spinalbedövning) så jag fick ligga kvar där ett tag till.

Resten av vistelsen på BB var fruktansvärd. Ingen sömn och jag var totalt mörbultad i kroppen. Jag gick runt med min kissepåse och alla slangar och dropp och det forsade blod från mig hela tiden. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Så fort jag tittade på vår dotter så försvann allting, då kände jag bara lycka, men så fort jag inte kollade på henne så var all smärta där igen.

På fredagen åkte vi hem, det var underbart. Hemma kände jag mig mycket, mycket bättre. Min hjärna lurade min kropp, för jag mådde inte alls bra i kroppen egentligen, men det var skönt att vara hemma i mitt hem med mina hundar och att livet som förälder äntligen skulle börja.

Det var sagt att jag bara skulle bli bättre och bättre, men istället blev jag sämre och sämre. Smärtan blev starkare för varje timma och tillslut kunde jag inte stå upprätt. Jag vart sängliggandes från onsdagen då Steph kom, till söndagen därefter. Vi åkte in till förlossningen igen den söndagen för jag kunde inte stå ut med smärtan längre. Jag kom på kryckor och kunde knappt gå, jag fick massa smärtlindring och efter att en läkare inspekterat mig ”där nere” fick jag ett förlossningsrum. Jag hade nämligen avföring som tryckte på mot stygnen och svullnaden, och jag fick inte ut det. Jag har ju förlorat muskulaturen i ringmuskeln så jag vet inte riktigt hur man krystar vid toabesök.
De kopplade på lustgas på högsta dos, gav mig flera väldigt starka smärtstillande och ett lavemang. Jag fick hjälp av en barnmorska att få ut avföringen och efter 45 minuters ”krystande” så var det över. Jag var inne 7 timmar på sjukhuset för detta! Jag upplevde hela min förlossning igen och mådde fruktansvärt. Jag tänkte hela tiden för mig själv när jag var hög som ett hus på lustgasen att ”detta är det värsta du någonsin kommer vara med om Malin, aldrig någonsin kommer du uppleva denna smärtan igen. Bit bara ihop. Ju snabbare detta går desto snabbare är det över”. Jag funderade också på HUR 17 jag skulle beskriva allting för Marcus, hur jag skulle beskriva smärtan. Men det går helt enkelt inte.

Efer det sista besöket så har det bara gått framåt. Jag får äta mycket smärtstillande och många olika preparat för att det ska underlätta tarmtömning, har även fått ställa om kosten helt och hållet och nu har jag 1 års rehabilitering framför mig med läkarbesök.
Jag är så fruktansvärt tacksam att det går framåt nu, det var såå svårt att se ett ljus i den långa mörka tunneln. Jag är med i en grupp på facebook som heter ”Gravida med BF 2014” och där var det speciellt en människa som gav mig såna starka och stöttande ord. Det är hennes ord som följer med mig varje dag och ger mig kraft. ”Bryt ihop och kom igen, du behöver ta dig upp ur hålet och ge dig fan på att du ska bli återställd, då kommer du att bli det också. Acceptera läget här och nu. Du gick sönder, ja. Kan du läka? Ja. Du kan bli hel. Se möjligheten.”
Är så tacksam till denna människa, hon var där som ett ljus i slutet av tunneln.


Jag är förälder. Jag är mamma. Jag ser min underbara, vackra, perfekta lilla flicka och känner mig så hel.